Vi komiker är inget särskilt roligt gäng
Vi känner honom från radioprogrammet Så funkar det, från SVT:s kritikerrosade TV-produktion Anders & Måns och julkalendern Skägget i brevlådan. Han skriver, regisserar och står på scen. Under Kulturnatten tilldelas han dessutom Lions Stora Kulturstipendium. Spegeln har träffat Måns Nilsson, glasstjuven från Stora Bjällerup som sedan tiotalet år är ett etablerat namn i svenska humorkretsar
Hur beskriver du
med egna ord Måns Nilsson?
Som lite rastlös, men plikttrogen. Jag blir lätt entusiastisk över saker jag tycker är intressanta. Fånig är ett ord som kommer… och jag är bra på att få saker gjorda.
Varför beskriver du dig inte som ”rolig”?
Min flickvän är mycket roligare! Jag är inte så rolig privat och det delar jag med många kollegor i branschen. Umgås man med en komiker blir man nog besviken. Vi är inget särskilt roligt gäng.
Du är komiker, manusförfattare, regissör och skådespelare. Något att tillägga?
Kanske att jag är väldigt glad över att ha ett så roligt jobb. Jag försöker inte bli den bäste komikern. Min drivkraft är att själv ha roligt. Det har jag, oavsett vad jag ägnar mig åt.
Det låter ju nästan egoistiskt…
Ja! Jag tänker inte på att underhålla andra. Folk har ju YouTube, där finns mycket roligt!
Ibland kan jag tänka att det jag sysslar med är meningslöst om man jämför med folk som gör verkligt viktiga saker, men sedan funderar jag på de gånger folk hör av sig och berättar hur viktigt det var för dem att få skratta i en viss situation. Att stå på scenen, underhålla, få folk att skratta och kanske ge någon nya perspektiv, är bra saker.
Hur viktigt är det med allvar,
provokation och eftertanke i din humor?
Mycket viktigt. Enligt mig ska ett skämt inte bara vara roligt, det ska ge något mer. Vara smart, väcka eftertanke eller berätta något. Det är inte alltid så bra. Jag kan upplevas som snobbig när det gäller humor och kommer aldrig att bli riktigt folkkär, men jag kan bara göra sådant jag själv gillar. Har man tur gillar andra också det. Annars blir det svårt att försörja sig.
Du och Anders ”Ankan” Johansson är ett radarpar sedan länge. Hur gick det till?
Vi var två studenter som träffades i en källare på Värmlands Nation i Lund, där vi båda deltog i ett spex. Det sade klick. Nästan som en förälskelse. Anders är lite knäpp och jag dras till knäppa människor. Jag lurade med honom till Radio AF och vi började sända där. Två år senare sände vi ihop i P3.
Vad läste du i Lund?
Jag tänkte nog skaffa mig en ordentlig utbildning, men så blev det inte. Till farmors stora besvikelse blev jag inte läkare. På den tiden var CSN mer generöst. Man kunde plugga strökurser. Det gjorde jag, men det var mest en ursäkt för att spexa och festa.
Vad är det roligaste du har gjort hittills?
Radioprogrammet Så funkar det, för så slog vi igenom. Uppföljningen i TV, Anders och Måns, var också fantastiskt roligt att göra, för vi hade så fria tyglar. Vårt mål var inte att göra det roligaste, utan det konstigaste programmet, och att cheferna inte skulle förstå vad vi pysslade med. Jag tycker vi uppnådde dessa mål. Scenföreställningar är också roliga, liksom mina två nya projekt, en långfilm och en teaterpjäs. Det är två nya hantverk som jag lär mig.
Du har jobbat mycket för SVT.
Kan man kalla det för en kvalitetsstämpel?
Det tycker jag. För andra kanaler gäller bara publiksiffror och pengar. De kunde lika gärna driva en syltfabrik eller en korvkiosk. Även på SVT är tittarsiffrorna viktiga, men det handlar ändå om något mer.
Händer det att folk blir
upprörda över din komik?
Jag och Anders har skämtat mycket om oförargliga saker som vetenskap och mänskligt beteende, men ibland har vi ändå retat upp någon. Som en bonde, efter att vi hade kallat potatis för en frukt. Han var jättearg! Jag tror att svenskar är världens mest lättkränkta folk. Vi borde slappna av mer. Som komiker menar man inte allt man säger. Vissa saker säger man för att väcka en reaktion, som eftertanke eller skratt. Du är uppvuxen i Stora Bjällerup.
Hur var det?
Mycket idylliskt och bra! Vi flyttade dit från Lund när jag var sju år. Plötsligt upptäckte jag att alla kompisar var bondsöner. Det viktigaste var att man hade en stor fet traktor. Då var man cool. Mina föräldrar var lärare och mer gröna vågen-typen, så med vår gamla Volvo BM var jag väldigt ocool.
Vi bodde precis vid Höje å, där vi fiskade och byggde flottar. Vi lekte på gårdarna, i silor och på andra livsfarliga ställen. Vi körde traktor. Skolan i Kyrkheddinge låg mitt emot glassfabriken. Där klättrade vi ner i containern för att leta defekt glass. Hade man tur kunde man hitta en Nogger med bara choklad. Men jag har nog ätit en del glass med skruvar och maskinolja också. Fast det farligaste var vägen vi korsade för att komma dit. Där körde de i 120.
Vad har bidragit till
att du är den du är idag?
Man är alltid mycket färgad av sin uppväxt. I skolan fick man prova på att stå på scen. I mellanstadiet hade man föreställningar för föräldrarna och på Hagalidskolan hade vi revy. I nian skrev jag någon sketch och fick mersmak redan då. På gymnasiet började spexen. Men mest har nog min styvfar – Bärra Andersson, en av Bröderna Lagerståhl – bidragit. Redan som liten fick jag följa med honom och hänga i radiostudion. Har du läst juryns motivering
till att du får Stora Kulturstipendiet?
Nej, men jag är nyfiken. Jag är mångsysslare så det ska bli spännande att se hur de har lyckats sammanfatta min karriär hittills, vad de har fastnat för. Kanske något om folkbildande humor som inte sparkar nedåt och som oftast håller sig ovanför midjan.
Vad vill du säga till
Lions Club Staffanstorp?
Att jag är väldigt tacksam. Det är fantastiskt roligt att bli uppmärksammad. Trots en underbar barndom har jag idag något av en hatkärlek till Staffanstorp… så tack för att ni uppskattar mig!
Presidenten i Lions Club Staffanstorp, Peter Åström, delar ut Lions Club Staffanstorps kulturstipendium på 10 000 kr. Därefter samtalar Conny Lindhe med pristagaren.
Kl. 20.15 i Konsthallen
