I dessa orostider känns det som att det mesta var bättre förr. En sanning med modifikation, men visst var många saker enklare förr. Skulle man skicka ett paket så gick man till poststationen. Där fick man köa, man blev inte alltid så bra bemött och man blev inte sällan uppskörtad på en väl tilltagen portoavgift. Idag har inte Postverket en monopolställning och det finns många andra aktörer på marknaden. Dessa privata aktörer, där stora utländska postföretag står bakom, konkurrerar företrädesvis inom storstadsområdena men om någon skickar ett vykort från Huaröd till Karesuando så får gärna Posten ha den tjänsten för sig själv.
Dag 1 I förra veckan skulle jag leverera en mindre försändelse till ett företag i Ystad. Eftersom företaget hade avtal med DHL hänvisades jag dit för att kunden inte skulle betala fraktavgift. När jag googlade på DHL i Småstaden hamnade jag på DHL på Foodiaområdet. När jag anlände dit kunde jag på långt håll se företagets logga uppta en stor del av tegelväggen. Kontoret var beläget i en barack och för att understryka sin internationella koppling, eller ifall någon inte kunde svenska språket, fanns det en skylt OFFICE. När jag klev in på kontoret och framförde mitt ärende (på svenska), möttes jag av en man som sa att jag inte var den förste som kommit fel. På detta ställe tog man inte emot några försändelser. När han googlat en stund hittade han så en snaskbutik som var DHL-ombud i Småstaden. Redan här kände jag att med körande och spill av tid hade det varit bättre att jag gått till posten på ICA, betala portot själv och sedan vara kvitt problemet. När jag anlände till ovan nämnda snaskbutik öppnade inte denna förrän en timme senare. Eftersom jag skulle köra till Skånes östra sida satsade jag på att köra inom ett DHL-ombud på vägen. I Veberöd hittade jag ett serviceinriktat DHL-ombud men hur han än slog på sin dator hittade han inte DHL-numret på försändelsen. Färden gick vidare och på nästa ställe upplyste en liten snipig, ung dam mig om att jag måste ha en streckkods-märkning på försändelsen annars befattade hon sig inte med den. När, var, hur får man en sådan? – Du får ringa till DHL Efter lite smörande fick jag ett telefonnummer av henne.
Dag 2 Så rings DHL upp och efter de obligatoriska intryckningarna av olika siffror beroende på sitt ärende hamnade jag hos en vänlig dam som hänvisade mig till en speciell sajt på DHL:s hemsida. –Gå in på det, sedan går du in på det och sedan väljer du det och sedan fyller du i blanketten…………. Efter en låååång kamp med blanketten spottade sedan min skrivare ut en hett eftertraktad streckkodslapp som skall gifta sig med min försändelse till Ystad. I samma stund får jag ett meddelande från DHL att försändelsen inte kan hämtas förrän kommande dag. Ånyo ringer jag DHL och frågar om jag kan lämna försändelsen hos närmsta ombud (för att bli av med problemet). –Nej det går inte för detta är en hämtförsändelse.
Dag 3 En ny dag gryr och nu är den stora frågan. När kommer DHL och hämtar? Jag ringer för tredje gången DHL och frågar när det beräknas hämtning. Tjejen ställer sig ovetande till alla mina förslag till hämtning. –Jag vet inte när chauffören är hos dig. Eftersom jag hade flera andra åtaganden under dagen fick jag lägga ut försändelsen i entrén. Via mobiltelefonen kontaktades jag sedermera av chauffören som lotsades till mitt lilla bruna paket som skulle till Ystad. Att jag inte är den ende som drabbas av multinationella företags egna sättande av rutiner och sofistikerade sätt ”att låta kunden göra jobbet” är omvittnat av många. Många rutiner idag är mycket enklare än förr men det bygger på att den enskilde gör ett grovarbete vid sin dator. Vem tjänar på denna nyordning? Inte du när du räknar din tid och din egen arbetsinsats.
