Winston Churchill sa många bevingade ord, bland annat ”det är inget fel på förändring, så länge den går i rätt riktning”. Jag tror att det är få som anser att Storbritanniens önskan att lämna EU genom folkomröstningen är förändring i rätt riktning. Jag öppnande ögonen på midsommarafton, läste resultatet och kände både sorg och tomhet. Hur kan ett land vilja lämna världens största fredsprojekt? Bittra fienden från sönderbombade länder satte sig tillsammans vid förhandlingsbordet med fred framför ögonen. Något som gynnat oss alla i Europa. Är minnet inte längre?
Europa har varit ett historiskt fantastiskt fredsprojekt som lett till att min generation känner en frihet som generationer före bara drömt om. Dock har EU misslyckats i viktiga frågor och folkomröstningen i Storbritannien är ett resultat av missnöje som pyr runt om i Europa.
Om vi börjar med europavalet kom det omvälvande resultatet om högerextrema partiers framfart. Etablissemanget såg förvånade ut, fördömde dessa partiers agendor och sa indirekt att miljontals människor skulle vara korkade som röstade på dessa partier, istället för att rannsaka sig själva. Detta har varit en förödande strategi som stärkt dessa partier ytterligare och gjort politiken än mer svårmanövrerad i hela Europa och nya oprövade samarbeten misslyckas runt om i Europa.
Nästa situation som uppstod var finanskrisen i Grekland, det land som egentligen aldrig levde upp till inträdeskraven men som, med fredstanken i fokus, ändå blev medlemmar. Enligt mitt förmenande skulle Greklands ekonomi övervakats väldigt noggrant av EU och en handlingsplan med återkopplingskrav borde överenskommits redan vid inträdet. Istället lyckades Grekland dra ekonomin i botten och först då inleddes förhandlingar. Jag tror att många europeiska länders medborgare kände sig arga över det faktum att ett land kunde träda in i fredsprojektet under falsk flagg, leva över sina tillgångar och därefter visa kaxighet emot Europas förslag till lösningar för landet. Procentuellt var det nog lika många européer som ansåg att grekerna skulle lämna EU som greker ansåg att EU var fienden. Politikerna stod kaxigt fast i sina positioner och vägrade vika en tum från sina övertygelser. Ur medborgarens perspektiv framstod det mer som en oseriös, oekonomisk katt och råtta lek, utan gemensamma intentioner med EU:s bästa för ögonen.
Europa hann inte ens lösa Greklands problematik förrän nästa stod på kö. Flyktingvågen in i Europa. Stora mängder människor flydde undan krig och välde in i Europa, helt utan kontroll. Även i denna fråga lyckades fokus hamna på enskilda länders politikers ovilja att samarbeta för EU:s bästa. Resultatet blev först en totalt okontrollerad införsel av människor, vilket för mig är något av det mest oansvariga jag upplevt. Därifrån togs beslutet att stänga gränserna. Gränskontrollerna är ytterligare ett exempel på oansvarighet från våra politiker. Visst, gränskontroller behövs, men de skulle varit där från dag ett när flyktingarna kom och vid den första europeiska punkt som flyktingarna mötte. Oavsett vilket land denna punkten befann sig i så skulle hanteringen lösas av en delegation från EU och inte från respektive drabbat land. Därefter skulle flyktingar fördelas utifrån ett kvotsystem. Även här misslyckades politiker med att hitta europeiska lösningar, de framstod som enbart hålla på sina nationella intressen och oförmögna till samarbete när det krisar. Detta var ingen bra signal till medborgarna.
Och slutligen kom det oundvikliga, en folkomröstning i Storbritannien som gör gällande att ett land som en gång för längesedan var en stor nation, i naivitet, tror att de fortfarande är det, och anser klara sig själva bättre. De senaste kriserna och misslyckandet i att skapa europeiska lösningar ger ju en logisk följd i att man inte vill delta. Dock tror jag att britterna begått ett stort misstag, framför allt de äldre som röstade för ett utträde mot de yngres önskan om att få stanna.
Hur kunde det då bli såhär? Jag tror att förklaringen finns att hämta hos de människor som inte finns med oss idag. De som stod bland ruinerna i London och Berlin 1944 med en enda önskan, att aldrig mer utsätta sina länder och medborgare för krig. Det som skiljer dessa politiker mot dagens politiker är att de inte tog fred för givet, de tog inte ekonomisk välfärd för givet. De såg inte på Europa som ett medel för att stärka sina nationella intressen. De riskerade sina egna länders politiska agendor för att uppnå ett Europa som gynnade alla mest. När Europa idag utsatts för stora utmaningar har politikerna totalt misslyckats i att leverera ledarskap och lösningar. Hanteringen av Grekland och flyktingströmmen är två goda exempel på detta misslyckande. Folkomröstningen i Storbrittanden bör vara en väckarklocka om att våra egoistiska politiker behöver sätta sig vid det europiska middagsbordet och äta en stor portion av ödmjukhet till förrätt, en tydlig gemensam handlingsplan för ett framtida Europa till varmrätt och njuta av freden till efterrätt.
