Dagen startar med pling i mobilen, samma mobil som var det sista jag såg innan jag slöt ögonen kvällen före. Plinget betyder startskottet för en dag som går i snabbare tempo än någonsin. Morgonbestyr med barnen, avlämning på förskolan, fem möten under dagen där mobilen är i fokus, samt ett lunchmöte. Parallellt håller jag tummarna för att förskolan inte ska ringa och säga att barnen blivit sjuka. Hämta barnen, laga mat, klämma in någon aktivitet, lägga barnen och sedan titta på sin telefon innan man somnar. Ja, så där går livet framåt. Ska det verkligen vara meningen?
Psykisk ohälsa är väldigt vanligt idag. Särskilt bland kvinnor och småbarnsföräldrar. Veckoschemat är fulltecknat och boven i dramat är inte en enskild faktor, snarare flera. Arbete är enormt viktigt för att betala av de allt högre lånen som familjerna har tillsammans med räkningar och eventuella semesterönskemål. Sportaktiviteter är enormt viktigt för att röra på oss, då vi oftast sitter stilla. Maten på kvällen ska vara bra för oss, därmed helst närproducerad/ekologisk/sockersnål/proteinrik.
Sen har vi paddan och mobilen. De finns där vid vår sida hela tiden. När man går och lägger sig på kvällen finns de där, när man inte kan sova på natten finns de där och på morgonen vaknar man till tonen av mobilen. De är även med oss på möten, oftast på ljudlös, men kräver vår närvaro allt som oftast och tar därmed koncentrationen från vad som sker på mötet.
Det känns som att jag nu måste stanna upp nu och fundera på hur mitt liv kommer påverka min familj innan hjulet rullar på och jag blir pensionär och undrar vad som hände. Det finns några ingredienser i livet som inte skapar stress och som jag ser väldigt sällan i livet, nämligen spontanitet och förmågan att vara närvarande i nuet.
Jag skulle önska att vi fick njuta av varandra mer i nuet. Du vet när hela du finns närvarande i konversationen. Min generation har sett sina barns alla första stunder via mobilkameran, för att därefter lägga ut filmer och bilder i sociala medier. När jag gifte mig sa vår kloke präst till gästerna att de inte fotografera under vigseln. Skälet var inte att det skulle störa oss, han ville helt enkelt att våra gäster skulle vara närvarande. Intressant, fantastiskt och idag förstår jag exakt vad han menar.
Allt som oftast ser man par på restaurang som sitter med sina mobiler i handen. Har vi tappat förmågan att hålla en hel konversation under en middag? Kommer det som händer på internet alltid vara mer intressant än den person som sitter framför dig?
Jag är inte någon bakåtsträvare, jag använder själv sociala medier mycket, men jag tror vi är redo för att ta oss ett steg vidare i mognad kring hantering av det sociala samhället. Digitaliseringen kommer att underlätta i våra liv, men vi är inte där ännu. Då måste vi själva ta ansvar och inte tappa det mest centrala, att vara social med andra. Och då menar jag inte via tekniska prylar utan alltid vara närvarande i stunden. När jag träffar dig ska du veta att jag är intresserad av att träffa dig och inte längtande snegla mot telefonen och undra vad andra gör eller bli stressad över att telefonen signalerade kontakt från någon annan.
Vi ska leva i nuet. Jag vill lyssna på dig, på vart enda ord du säger. Du vill lyssna på vartenda ord jag säger. Vi lyssnar, förstår och utbyter erfarenheter och känslor. Våra barn ska inte behöva säga till oss att lägga ner våra telefoner för att se dem, det är ju en signal som jag inte tror bådar gott för framtiden. Det gör inget att inte alla barnens ögonblick finns på bild, att de finns i hjärtat är ännu viktigare. Vi behöver ha en tom kalender en lördag för att faktiskt fånga dagen, jag tror att stressen skulle minska och nuet gör återtåg i vårt samhälle.
