Politik är en förtroendebransch
Spegeln träffar Kent Ivarsson i det pampiga landstingshuset i klassicistisk stil på Kungs- holmen i Stockholm. Huset stod färdigt 1834 som Europas modernaste garnisonssjukhus och omvandlades till huvudsäte för Stockholms läns landsting 1972. I ett vackert rum, möblerat i Karl Johanstil, finner vi denne ödmjuke Staffanstorpsson. På en mixad rikssvenska och Staffanstorpsdialekt berättar han om sitt politiska liv.
Idag i en ålder av 69 år har han trappat ner till en halvtid som landstingspolitiker och slåss med de problem som i stort sett alla landsting gör; stor befolkningstillväxt, åldrande befolkning, människor med multisjukdomar, att hålla jämna steg med den medicintekniska utvecklingen och minska köer till sjukvården. Landstingen kämpar idag också med är de nerslitna lasaretten. Ett problem som hela samhället lider av är den nerslitna infrastrukturen från 80-90-talet.
I höst lämnade Kent Ivarsson oppositionsrådsposten i Lidingö kommun efter att ha drivit upp Centerns röstandel till
17 procent, näst största parti i valet 2014. Detta resultat har uppnåtts genom ett långt och troget politiskt nätverksarbete. Ett arbete som har varit inriktat på att nå och lyssna på väljarna ”ute i verkligheten”, ett aktivt motionerande och stor närvaro i talarstolen. Politik är en förtroendebransch, betonar Kent, och då gäller det att lyssna, lyssna och åter lyssna på medborgarna.
Tjänat 15 statsråd
Den första ministern som Kent arbetade under från 1980 var Kommunminister
Karl Boo i den andra Fälldinregeringen.
Den sista var näringsminister Annie Lööf fram till september 2014. Ett roligt minne från Karl Boo-tiden var när problemet med illegala spelklubbar kom upp på politikernas bord. Karl Boo beslöt då att han och ett gäng sakkunniga i departementet skulle ge sig ut i Stockholmsnatten för att på ort och ställe bilda sig en uppfattning om spelverksamheten. Med press- sen i hälarna gjorde man nerslag i några misstänkta spellokaler. Det slutade med råkurr, flygande stolar och statsrådet var nära ”att få på truten”.
En naturlig fråga till en som tjänat både borgliga och socialdemokratiska ministrar är vilken minister som skall framhållas före någon annan?
-Bo Holmberg* var en fantastisk person, vi kom varandra nära. En annan minister som jag också hade ett mycket bra samarbete med var Leif Pagrotsky. Störst spelutrymme hade jag som ämnesråd i närings- livsdepartementet hos Maud Olofsson. Man kan förledas att tro att en person som Kent Ivarsson som suttit med i 33 statliga utredningar skulle ha tillfogat sig en rejäl ”cementhäck”, självgott göra uppräkningen lång över sina politiska in- satser och glänsa i övertro på sin roll som samhällsförändrare. Kent understryker att som utredare är man statsrådets förlängda arm och begränsar sin roll till att beskriva hu r ha n a rbet at med f öret aga re – och socialförsäkringsfrågor.
-När det gäller trygghetssystemet för egenföretagare var tidigare allt kopierat ef ter at t man hade en anst äll ning. Vi
rättade upp trygghetssystemet för våra
företagare. En annan stor förändring var att vi sänkte aktiekapitalet från 100 000 till 50 000 kronor. Detta betydde mycket för det kvinnliga företagandet.
Uppväxt i Kyrkheddinge
Jag växte upp i en trygg och aktiv hemmiljö i Kyrkheddinge, alla kände varandra och det var en by med djupa traditioner och en socialt gränsöversk ridande gemenskap. Kyrkheddinge hade all service på den tiden, järnvägsstation, poststation, två affärer och så vidare.
Far var lantbrevbärare och postsäcken till Kyrkheddinge lämnades av från Sim- rishamnståget 08.30 varje morgon. Efter sortering bar det iväg ut på postutdelning och jag fick ofta åka med i baksätet på hans Opel Olympia och lära känna alla människor på hans postrunda. Där grundade jag mitt intresse för människor, deras vardag och villkor. Här lärde jag mig mycket som jag fick glädje av som kommunalpolitiker i Lidingö.
Den institution som begagnades mest av Kent var idrottsplatsen nere vid Höje å, där vistades han sju dagar i veckan. Han har alltid varit intresserad av idrott men fotboll var det dominerande intresset och på idrottsplan fick han snart tilltalsnamnet
”Lillpostis”. Tidningen ”Rekordmagasinet” fanns dock inte att tillgå i Kyrkheddinge utan den fanns bara i Pressbyrån vid Staffanstorps station. Dit cyklade Kent en gång i veckan för att uppdatera sig med de senaste idrottsnyheterna och de idol- bilder som fanns som bilaga. Skolgången
i den tr ygga Kyrk heddinge skola for tsatte 1959 på Centralskolan i Staffanstorp.
-Det var positiva år i Staffanstorp med flera duktiga lärare.
Vägen till departementen
Efter Centralskolan ”knuffades jag in” av min far på Posten i Malmö. Min närmsta ar- betskamrat var Curt Persson som sedermera blev ordförande i Statsanställdas förbund och senare i PRO. Curt Persson fick mig att bli fackligt engagerad. Efter några lärorika och bra år på Posten kom jag in på en ungdoms- och fritidsledarutbildning i Östersund.
Efter utbildningen fick jag anställning på Vi Unga i Stockholms län 1968. Då fanns det massor av inflyttade ungdomar i Stockholms förorter men inga aktiviteter. På fem år ökade vi verksamheten från en omslutning på 90 000 till 10 miljoner. År
1973 blev jag förbundssekreterare i Vi Unga och via en ungdomssekreterartjänst i Föreningen Norden, förbundssekreterare i CUF och engagemang i linje 3, inträdde jag i Kommundepartementet. Detta var 1976 och jag blev sakkunnig i ”Kommunal demokrati- och folkrörelsefrågor”.
Hur är din anknytning till Staffans- torp och Kyrkheddinge idag?
-Sedan min mor gick bort blir det inte någ ra direk ta Staffanstor psresor men jag har hela min släkt i Skåne. När jag är ”hemma” blir det alltid en sväng till Staffanstorp med omnejd.
*Bo Holmberg (1942-2010) kommun/civilminister 1982-1988. Landshövding i Södermanland 1996-2005. Gif t med Anna Lindh.
