sima Nasizadeh är doktor i medicinsk vetenskap. Hennes tillvaro hade kunnat vara trygg, ganska lugn och inrutad. En vacker och bekväm lägenhet i Lund, en forskartjänst vid universitet, goda vänner att umgås med, en och annan semesterresa… Men hon valde en annan väg.
-Jag har alltid engagerat mig och äntligen får jag jobba för dem som verkligen behöver hjälp, säger läkaren utan gränser Sima Nasizadeh.
Spegeln möter Sima hemma i Lund. Hon är mellan två uppdrag. För inte så länge sedan återvände hon från det Ebola-drabbade Guinea. I mitten av oktober ger hon sig av igen. Då står Sydsudan på tur. Hon arbetar som labbansvarig på fältet för Läkare Utan Gränser.
Nu eller aldrig
Det var 2012, när yngste sonen flyttade hemifrån, som Sima tog beslutet:
-Jag ville forska om parasiter och tropiska sjukdomar. När jag inte fick pengar till sådan forskning, och yngsta barnet hade flyttat ut, tänkte jag att ”nu eller aldrig”.
Hennes första uppdrag var i Kirgizistan.
-Där arbetade jag främst med TBC. Resistenta bakterier av denna sort har spridit sig, vilket gör behandlingen betydligt svårare. En normal behandling tar sex månader, men här tar behandlingen två år och har många, svåra biverkningar, förklarar Sima.
Vid nästa uppdrag, i Kongo Kinshasa, fokuserade Simas uppdrag på sömnsjuka, orsakad av bett från den fruktade tsetse-flugan.
-Ett utbrett problem, som dock håller på att sjunka. Svårigheten ligger i att diagnosticera, säger Sima, efter att parasiten har överförts vid ett bett, är symptomen diffusa. Man kan inte ställa diagnos genom att undersöka patienten. Det kan lika gärna vara feber eller malaria. Utan rätt behandling, som bara kan ställas genom labbtester, kan parasiten nå nervsystemet, den drabbade faller i koma och dör.
Tredje uppdraget gick till Kambodja. Där, och i närliggande länder som Thailand och Vietnamn, har en resistent malaria börjat komma igen.
-Det är viktigt att stoppa den där, så den inte sprids till Afrika, betonar Sima.
Oberoende är viktigt
Läkare Utan Gränser – Médecins Sans Frontières (MSF) – startades 1971 i Paris av en grupp läkare och journalister. De ansåg att det behövdes en oberoende hjälporganisation som talade ut om övergrepp och missförhållanden, och satte människor före politik. Idag arbetar organisationen i över 70 länder runt om i världen. År 1999 tog organisationen emot Nobels Fredspris.
-För mig är ordet ”oberoende” viktigt. Cirka 90 procent av organisationens försörjning kommer från privata givare, inte från statliga organ. Det betyder att organisationen har friheten att själv bedöma var våra insatser behövs mest och hur länge, säger Sima.
Tid för rädsla finns inte
Ebola, TBC, krig och oroshärdar. Fruktar hon inte för sitt eget liv?
-Innan jag åkte till Guinea kände jag viss tvekan, medger Sima, ebola är ett ord som väcker rädsla. Jag funderade över om det var rätt gentemot min gamla mamma att åka iväg på ett sådant uppdrag. Jag tänkte på mina barn. Jag vill ju finnas med när de gifter sig, när de skaffar barn. Visst tvekar jag ibland, men sedan slår jag bort tankarna. Jag kan inte sitta här och bara läsa om allt hemskt som sker. Något inom mig säger att jag måste göra detta.
När Sima jobbar, berättar hon, finns inte tid för rädsla:
-När man är ute på uppdrag är det intensivt och man arbetar långa dagar. När fritid ges tittar man på film eller ordnar farvälfester. Man hinner inte fundera över om man är rädd. Men det finns en väldig glädje i arbetet och en fantastisk anda i teamet. Man möter folk från hela världen. Det kräver flexibilitet, men det ger också oändligt mycket. Man kommer varandra nära och det är ett jobb där vi skrattar mycket tillsammans. Det gör att man orkar.
En solskenshistoria
Solskenshistorier har Sima gott om. Som den unge mannen i Guinea som tillfrisknade från ebola:
-Jag hade kommit ut ur högriskområdet och duschats med klor, för att desinficera hela mig. Då pekade någon in mot högriskområdet. Där var en ung man som hoppade och gjorde avancerade gymnastiska övningar. Han var friskförklarad och hade fått tillbaka den klara blicken i ögonen, den som grumlas när sjukdomen härjar i kroppen. Gladare än så har jag kanske aldrig sett en människa.
Motsatsen finns också. Hur gärna Sima och hennes kollegor än vill, kan de inte rädda alla:
-En sjuttonårig pojke hade magsmärtor. Det kan vara ett symtom på ebola och vi testade honom. Provsvaren var negativa, men innan de hann komma avled pojken. Familjen ville ta hem kroppen, men vi kunde inte tillåta detta så länge vi inte visste vad han hade lidit av, det hade ju kunnat vara ebola. Familjen blev hotfull, aggressiv och anklagade oss för att ha fört dit ebola. Det var mycket ledsamt… När landets regering påstår att ebola inte finns, och vi påstår motsatsen, kan sådana här problem uppstå. Jag och många med mig inom organisationen åker hem efter en månad eller två. De verkliga hjältarna är de infödda som arbetar för organisationen. De åker inte hem. Ofta vågar de inte berätta exakt vad de arbetar med.
Inte bara läkare och sköterskor
Ofta får Sima höra att ”jag skulle också vilja göra som du, men jag är ju inte läkare”.
-Vi är ingenting utan helheten och långt ifrån alla är läkare eller sköterskor. Vi behöver chaufförer, administratörer, informatörer och organisatörer. I månader innan vi kommer till en plats, finns informatörer på plats. De besöker varje liten by och berättar om vikten av att man låter sig testas. Vi kan ju vara hur duktiga som helst, men om ingen kommer och låter sig testas, vilken nytta gör vi då? frågar Sima retoriskt.
En sten i packningen
Vad packar man med sig när man lämnar en trygg vardag för att bege sig till nödens centra runt om i världen?
-Så lite som möjligt, svarar Sima, sparsamt med kläder, toalettartiklar och något för dem som finns på fältet, som choklad och godis. Det uppskattas alltid. Jag brukar också ta med mig något litet som påminner mig om hemmet, kanske en sten… och så datorn, naturligtvis. Skype är fantastiskt för att hålla kontakt med familjen. Det fungerar inte överallt, men då kan man chatta istället. För hur mycket jag än arbetar för Läkare Utan Gränser, är jag först och främst mamma till mina tre barn.
