Nu var det 1988e ofta, men då och då, grips jag av städ- och sorteringsenergi. Då hittar man gamla dokument där man säger till sig själv. ”Hur tänkte du då när du tog vare på detta?”. En sådan stund infann sig när jag hittade gamla kommunala röstsedlar och valbroschyrer från 1988. Dagens kommunalpolitiska program har blivit något mer konkreta och verklighetsförankrade än 1988 års versioner. Där lyste floskelmeningarna verkligen inte med sin frånvaro, dock slår de inte dagens ”Feministisk utrikespolitik”. Hur många medborgare får ihop innebörden av detta begrepp? Tittar man på de 28 år gamla valsedlarna finns fem fullmäktigeledamöter kvar i dagens fullmäktigeförsamling, tre från Socialdemokraterna (Torbjörn Lövendal, Björn Stigborg och Pierre Sjöström) och två från Moderaterna (Nils-Ove Mårtensson och Berit Lagergren). Några valda utdrag ur partibroschyrerna:

Miljöpartiet var 1988 ännu mer politiska oskulder än i idag och i detta val kom man för första gången in i riksdagen. Valmaterialet var generellt utformat med ännu mer generella vallöften som Vi vill slå vakt om människors hälsa och framtid eller Vår tid fordrar nya idéer för ekonomi, produktion och miljö (Finns det någon som har motsatt uppfattning frågar man sig?) På den kommunala sidan vill man t.ex verka för: Ökat kulturanslag, Musikcafé för ungdomar året runt, Fri torghandel av egna produkter, servicevänlig utbyggnad av centrum, biologisk odling m.m.

Socialdemokraterna kräver i sitt valmanifest bl.a att kommunen endast inrättar heltidstjänster, som vid behov ska kunna delas (Hänger alla med?) att det skall finnas direktförbindelse med buss mellan Staffanstorp och Hjärup (Ett självklart krav men har någon sett en buss på denna linje under dessa 28 år?) att en ishall byggs tillsammans med grannkommunerna (Det interkommunala projektet skulle förmodligen ha stupat direkt, om inte annat när man skulle komma överens om var hallen skulle ligga) att alla ungdomar garanteras arbete och/eller utbildning samt ges möjlighet att bo kvar i kommunen (Detta känns som en kvarlevande tro på att kommun/samhälle kan fixa allt. Arbetsmarknadsläget och individens egen vilja är två viktiga verkligheter i sammanhanget) Beträffande barnomsorgen vill man att all personal inom förskolan skall erhålla mer fortbildning, utöka till fler barnomsorgsplatser och lägre taxa (Kunde man inte ha skrivit ”Mer för fler” istället?). För att – kanske – ge en spark åt Centern föreslår man att all halmbränning på fälten förbjuds och i samma stund vill man blidka väljare som umgås med tankar på att välja Miljöpartiet att i den kommunala verksamheten endast används alternativt odlade livsmedel.

Moderaternas valbroschyr 1988 är utformad som ett porträttgalleri där de ledande fullmäktigekandidaterna formulerar egna politiska mål. Här finns både högt och lågt. Från klassiska moderatfrågor om sänkt skatt, valfrihet i vård och skola samt kärnkraft kan man också ta del av sådana truismer som att ökade befogenheter för verksamheterna leder till ökat engagemang och ansvar hos de anställda eller… att snabba beslut och raka svar utan överdriven byråkrati är nödvändigt. Det kunde lika bra ha stått ”positiva krafttag i rätt riktning….” En kandidat anser att Bilen skall ingå i förutsättningarna för allt planarbete inom kommunen (En åsikt som redan då var så gammaldags att man kan tro att kandidaten var årsbarn med Henry Ford). Motsatsen var en kandidat som låg före tidsandan och krävde att rökning i kommunens lokaler bör endast ske på särskilt anordnade platser. Ett modest krav där sentida rikspolitiker har gått längre och visat kurage till gagn för folkhälsan. Ett krav som är lika aktuellt idag som 1988 formuleras av en fortfarande aktuell politiker, Nils-Ove Mårtensson, som fastslår att det är kunskaper och färdigheter som skall ställas i centrum för skolans alla verksamheter. Trots tio skolministrar av alla politiska kulörer tycks inte denna fundamentala sanning ha gått in.