Kan man verkligen lita på opinionsundersökningarna som just nu står som spön i backen? Underlaget är lite och det finns inte mycket som de är överens om. Det är egentligen bara en enda sak: antalet osäkra väljare som inte vet vad de ska rösta på har ökat oroväckande. Ungefär 20 procent av väljarna har ingen aning om vad de ska lägga sin röst. Det är dubbelt så många som vid samma tid 2010. Det bör rimligtvis innebära att jakten efter majoriteten inte är avklarad ännu.
Kvällstidnigningskriget är i full gång när det gäller opinionsmätningarna. Förra veckan publicerade Aftonbladet och Kvällsposten var sin mätning samma dag. Naturligtvis med vitt skilda resultat. Man kan naturligtvis fundera över hur man kan komma till så olika resultat. Det handlar om stora rubriker baserat på väldigt få människors åsikter. Aftonbladet drar sina slutsatser genom att ha pratat med 1 123 personer och Kvällsposten orkade med att prata med några fler: 1 258! Utan att ta ställning politiskt kan man väl ändå få tycka ett underlaget är i skralaste laget.
Medlemspengar till valet
I veckan som gick försökte LO ta plats och gick ut med en egen kravlista på vad den nya, tänkta (S)-regeringen ska genomföra. LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson är ganska oblyg när han samtidigt meddelar att LO ställer upp med både personal till valarbetet och fackmedlemmarnas pengar som stöd till valkampanjen. Trots att han vet att 50 procent av hans medlemmar inte röstar på socialdemokraterna.
Stefan Löfven förhöll sig ganska sval och det är nog klokt. DN:s Peter Wolodarski konstaterar i en krönika följande:
Socialdemokraterna och LO är granar av samma träd, men det räcker att studera de senaste decenniernas historia för att de olycksaliga påtryckningar en S-ledare kan utsättas för. Det var LO som på 1970-talet puttade partiet framför och drev igenom kravet på löntagarfonder. Det var LO som på 1980-taelt inledde rosornas krig och skapade svårigheter för finansminister Kjell-Olof Feldt (s). Det var LO som på 1990-talet stoppade planerna på samarbete med Folkpartiet under Bengt Westerberg. Det var LO som inför förra valet tvingade Mona Sahlin att inkludera Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet.
Hela folkets statsminister
En statsminister ska efter ett vunnet val företräda hela svenska folket och inte enbart ett särintresse, oavsett hur mycket pengar man pumpat in i valrörelsen.
Det handlar om ett val i Sverige och inte Italien eller Grekland!
Som ytterligare problem för S-ledaren som vill bli statsminister efter valet har det tilltänka finansministern i en rödgrön regering Magdalena Andersson meddelat att hon vill rivstarta en ny regering med ordentliga skattehöjningar. Det vill vi göra akut, säger hon i en stor intervju i Sydsvenskan.
Det var väl ett glatt budskap till väljarna. Ett rakt besked i alla fall. Men mer ideologi än taktiskt tänkande. Nu ska det bli slut för vanligt folk att själv få bestämma över sina slantar, staten tar allt och fördelar bäst efter eget huvud. Tillbaka till ruta ett med bidrag som huvudmålsättning. Det lockar säkert många nya väljare.
