Den politiska kartan har för alltid ritats om i Sverige. Tidigare var landet en demokratisk enpartipartistat. Socialdemokraterna hade regerat 65 av de senast 74 åren när Fredrik Reinfeldt klev in på arenan och förvandlade Sverige till ett modernt europeiskt land där regeringar kommer och går. Nu har Stefan Löfven (S) fått bollen efter valet. Inte med 45 procent av rösterna i bakfickan som Tage Erlander på sin tid utan 30 procent. Då blir ekvationen svårare att lösa.
Då gäller samarbete över de politiska gränserna, att både ta och ge i förhandlingar Löfvens klara markering att han inte ville ha med Vänstern att göra i regeringen var en klok åtgärd eftersom det handlar att kunna regera över blockgränserna. Vänstern är inget att luta sig mot när det verkligen gäller med sina reaktionära åsikter och militanta krav för att lämna stöd till en majoritet. Därtill problemet med Sverigedemokraternas ökande inflytande. Det är en bra markering att både Vänstern och SD, dvs ultravänstern och ultrahögern hålls på armslängds avstånd.
Men även Stefan Löfven var givmild med valfläsk inför valet. Det blir till att bita i det sura äpplet om han ska få stöd av några borgerliga partier. Han kom med vallöften som skulle kosta mångmiljardbelopp att genomföra. Liksom att skrota delar av ROT och RUT– avdragen liksom höjning av krogmoms och arbetsgivaravgiften för ungdomar. Där får han nog tänka om utifall att han vill fortsätta regera.
Lokalt rönte Sverigedemokraterna en viss framgång, ökar från två tomma stolar till fyra, kanske fem. Den här gången med ledamöter. Vad de står är okänt, de har inte direkt varit mediala. De har främst plockat moderata röster. Troligtvis från oroliga pensionärer och folk som är missnöjda över äldrevården och typ en vårdcentral i centrum som inte är öppen på kvällstid och över helgerna. Frågor som inte direkt kan påverkas av de lokala politikerna. Bristen på hyreslägenheter är också en fråga som ständigt surrar i luften.
När man har makten gäller det att både vara lyhörd och ödmjuk. Makt får man genom förtroende. Det blir kanske bättre nu när Alliansen uppstår igen på lokal nivå. Det gäller att finna samförståndslösningar, inte bara lämna löften som sedan inte uppfylls. Man måste också ifrågasätta tidigare beslut.
Är exempelvis Attendo en lämplig operatör av Mangoliagården? Det viktiga måste vara att operatören – oavsett vem det är – uppfyller de krav som befolkningen via sina ombud i fullmäktige ställer. Har kommunorganisationen kompetens att ställa de rätta kraven och kontrollera att de uppfylls?
Socialdemokraterna fick ett nytt mandat enligt de preliminära rösträkningssiffrorna. Det var tippat. Partiet har nu ny ledning och är mindre politiskt doktrinärt. Mer ett mittenparti än extremt vänster. Det gav resultat. Efter svidande förluster i flera val har kurvan äntligen vänt. Inte minst är det Pierre Sjöströms förtjänst. En pragmatisk politiker som säkert kan samarbeta. Han och hans parti kan säkert komma överens med de borgerliga partierna i många frågor och det är nyttigt för Staffanstorp. Det gäller inte minst övergripande frågor som utbyggnaden av Sockerstan där det ska bli plats för tusentalet nya invånare – inte minst i vanliga hyreslägenheter.
Sverigedemokraternas representanter i det nya fullmäktige är ett oskrivet kort. Det återstår att se vad som händer. Fullmäktige kan inte direkt påverka deras hjärtefrågor som invandringen och pensionärernas pensioner. Om de får fyra eller fem mandat är ännu när detta skrivs obekant. Sammanräkningen pågår på Länsstyrelsen. Vid den preliminära sammanräkningen på valnatten skiljde det 18 röster på sista mandaten. Det kan tillfalla Moderaterna istället.
De personliga kryssen kan också möblera om turordningen på valsedlarna.
Nästa vecka vet vi slutresultatet.
(Detta nummer av Spegeln gick i tryck tisdag 16/9 klockan 17)
