I debatten kan man läsa om kvotering av kvinnor in i bolagsstyrelser, sidor som argumenterar för och emot. Samtidigt kommer nu alarmerande siffror som påvisar att stressrelaterade sjukskrivningar hos kvinnor på två år ökat med hela 73 procent, radikalt högre än männen. Vi talar om att Sverige är så jämställt, hur kan det då skilja så mycket mellan könen och vari ligger det egentliga problemet?
Sifo har i en undersökning beställd av tidningen Amelia undersökt hur det står till med den psykiska ohälsan bland kvinnor. Resultatet är skrämmande. Kvinnor, mitt i livet (mellan 24 och 45 år) mår väldigt dåligt. Sjukskrivningar som kan kopplas till stress har de senaste två åren ökat med hela 73 procent. Överläkare Alexander Wilczek konstaterar det är ungefär 80 procent kvinnor som sjukskrivs för stress, och 20 procent män.
Är vi kvinnor då mindre stresståliga än män? Studier visar att när kvinnor och män utsätts för stress i lika stor omfattning, så hanterar de stressen lika. Hur kommer det sig då att kvinnor är så mycket mer stressade än män? Jag tror att svaret har flera ingredienser. Skillnaden från 70-talet gör ju gällande att i stort sett lika många kvinnor som män står mitt i karriären när barnen föds, men kvinnor som tjänar mest i familjen väljer att vara hemma betydligt längre än när mannen tjänar mest. Att vara borta en längre period från arbetet skapar en stress som även förstärks genom de påvisade inkomstskillnaderna som ökar efter föräldraledigheterna.
I de fall där mannen tar det största ansvaret för hemmet har försäkringskassan konstaterat att stressrelaterade sjukskrivningarna ökar även för dem, så varför delar vi inte mer lika på ansvaret?
När en kvinna kommer hem från jobbet ökar stressnivån och när en man kommer hem så minskar stressnivån. Att vi kvinnor är stressade har vi oss till viss del själva att skylla. Vi sätter krav på att hemmet ska matcha fina instagrambilder, vi ska träna våra kroppar tillbaks till före graviditeterna på rekordkort tid och vi ska hantera barnens alla praktikaliteter. Detta är krav som vi sätter på oss själva, det gör inte männen (och i de fall som männen sätter den pressen så har de paren vad jag kallar ett osunt förhållande). Ibland kan man till och med se mammor som tillrättavisar hur pappan utövar sitt föräldraskap på sitt eget barn. Detta självgoda exempel på beteende som utgör oss mammor till de bästa föräldrarna är enligt mig ett tragiskt arv från tidigare generationer och hämmar all önskan om mer jämställd fördelning i hemmet.
Däremot kan man se att det finns män idag som anser att de fortfarande inte behöver ta ett lika stort ansvar för hemmet, trots att båda arbetar heltid. På något sätt hittar den mannen alltid logiska förklaringar till varför hans aktiviteter är så viktiga att hemmets alla ansvar måste vila på kvinnan. Detta är tragiskt och i de fall där familjen fungerar så, kan jag informera er män om att er respektive troligtvis är på väg in i den hemska statistiken som beskrivs ovan!
Om vi ska bli ett jämställt land i praktiken så måste vi börja i den minsta sociala gemenskapen, familjen. För er kvinnor och män så vill jag vädja till att faktiskt sitta ner och se över fördelningen i hemmet. Att släppa på ansvar och att ta ansvar kan vara minst lika svårt, men det krävs för att statistiken inte ska bli ännu sämre. Kvinnor måste i hemmet, precis som den överrepresenterade manliga skaran i styrelser, släppa på ansvar och släppa in den andra parten. Väl på plats och efter lite misstag som skapar erfarenhet är jag övertygad om att dynamiken som kvinnligt och manligt skapar tillsammans äntligen blomstrar, helt av sig själv!
Karin Nilsson
– ledarskribent!
