Miljöpartiet är ett parti i kris. Skandalerna duggar tätt och man undrar vad som sker härnäst. Fler islamister i partiledningen? Fler osmakliga sympatier bland statsråden? Ett parti med störst support hos journalister och som därmed knappt tidigare blivit granskad i media, blir nu kölhalat. Är problemet att miljöpartiet är i kris eller finns det ett större bakomliggande problem? För mig som skattebetalare och därmed uppdragsgivare ser jag det som väldigt allvarligt att regeringen inte verkar samarbeta, särskilt när det blåser.
Det började med att vice statsministern Åsa Romson inte skulle tjänstgöra som statsminister när Stefan Löfven var borta, utan det skulle utrikesministern Margot Wallström göra. Man kan då fråga sig varför Åsa Romson utnämndes till vice statsminister? Därefter kom migrationspolitiken i fokus. Morgan Johansson informerade om att landet kan ta emot 75 000 flyktingar ett par minuter före Gustav Fridolin sa att vi kan ta emot 150 000 flyktingar. För mig som ”åskådare” till politiken så sänder detta signaler att man inte är sugna på att samarbeta. Och om det då blåser hårt mot ett av partierna så märks sprickan än tydligare. Frågan är vilken plan statsminister Löfvén har för framtiden. Vill han ena regeringen eller ser han miljöpartiets kris som ett sätt till distans och tro att det stärker hans eget parti?
Att samarbete är svårt. Att leda ett land i minoritet måste vara väldigt svårt. Att styra i minoritet med ett annat parti måste vara extremt svårt. Att som miljöpartiet alltid ha varit ett litet parti i opposition som nu sitter i regeringen utan reell makt måste kännas omöjligt. Resultatet av dessa händelser har vi sett på löpsedlarna de senaste dagarna. Skandalen kring bostadsministern Mehmet Kaplan var enorm och själv blev jag uppbragd över det faktum att vissa ville förminska skandalen kring Yasri Khan som av religiösa skäl inte ville ta kvinnor i handen. Min fråga till honom är inte obefogad, skulle han av religiösa ideal från uppväxten inte föredra om jag dolde mitt ansikte med slöja så att han inte behöver ”utsättas för min skönhet”?
I det främre ledet att ta avstånd från Khan var gymnasieministern Aida Hadzialic, socialdemokrat. Under presskonferensen gällande Mehmet Kaplans avgång gick det tydligt att se det avstånd som Stefan Löfvén utstrålade mot sitt statsråd. På något sätt tycker jag faktiskt inte bara att det som hänt är ett problem för miljöpartiet att lösa. Om man ingått regering tillsammans måste man försöka att lösa problem tillsammans. Om det finns islamister borde man tillsammans lyfta frågan och hitta handlingsplaner för att säkra sin demokratiska regering. Istället har socialdemokraterna valt att stå bredvid, hoppas på att de inte synts och tittat på när deras regeringskompis faller. Det upplevs för mig som osmakligt. Är det så de som styr vårt land samarbetar?
Det som ska bli spännande att följa framöver är hur statsministern hanterar denna ”kris”. Ett miljöparti vars språkrör ställt sina platser till förfogande och framstår som allmänt villrådiga. Sluter regeringens alla statsråd upp bakom varandra och visar att de ska regera tillsammans? Eller kommer statsministern se detta som sin chans att minska miljöpartiets inflytande från litet till obefintligt?
Att vara en överkörd minoritet i regeringen kan inte vara enkelt för miljöpartiet. Att ha språkrör som gjort sig kända för klantiga uttalanden kan inte underlätta. Men givet dessa tillkortakommanden så har socialdemokraterna valt att samregera med dem och då bör man inse att man tjänar på att hjälpa snarare än att stjälpa. Miljöpartiet kan inte cykla på vatten, de kan inte gång på gång se på när deras politik blir överkörd av socialdemokraterna. I kris behövs ett ledarskap, dags för Stefan Löfvén att i praktiken visa hur han definierar det.
