Det finns två starka läger som syns i media idag. De som vill framstå som så mycket hjärtligare än alla andra och vill öppna gränser och privata hem till alla som flyr från länder som har krig eller extrem fattigdom. Det andra lägret består av människor som inte vill ha invandring och som hjärtlöst menar att vi ska stänga alla gränser då det inte är vårt problem. Dessa två grupperingar hatar varandra på ett osunt sätt. Om du har en åsikt så hamnar du i något av facken. Problemet är att jag tror att de allra flesta svenskarna finns någonstans mitt emellan. Varje ord denna stora grupp uttycker hamnar då i en vågskål, ska man framstå som att man sympatiserar med den ena eller den andra?
Att öppna sitt hem för flyktingar har godhjärtat förts fram i debatten. Vi har ju så stora hem att vi borde öppna dem för att flyktingar ska få tak över huvudet. För mig känns det inte bra. Jag bodde under en period i Pakistan. Där fick jag uppleva ett självmordsattentat utfört av talibaner. Efter krishantering hemma i trygga Sverige hos min familj, kunde jag fyra månader efter attentatet omedvetet kasta mig ner på marken för att jag trodde att nyårsfyrverkerierna i Malmö egentligen var en bomb. Så djupt satte sig det hemska vi var med om. Flyktingar som kommer hit har varit med om liknande och betydligt värre saker. Att då öppna sina hem för dessa traumatiserade människor kan göra mer skada än nytta. Vi måste i Sverige kunna skapa lösningar för att dessa människor ska få den hjälp de behöver och bygga upp sina liv i Sverige strukturerat. Ett första steg är psykologhjälp. Att omgående bearbeta trauman krävs för att de ska kunna gå vidare i livet och kunna komma in på den svenska arbetsmarknaden.
I den enorma flyktingkris vi befinner oss hörs röster som säger att vi måste stänga gränserna för människor som är i nöd. Det vill jag inte, jag vill uppfostra mina barn så de behandlar sin nästa som de själva vill bli behandlade. Barn som förlorat båda sina föräldrar men lyckats ta sig hit, måste vi hjälpa. Målet ska ju vara att som vuxen ska säga att han/hon genomgått ett helvete men att Sverige gav en ny chans i livet. Frågan är ju om Sverige kan ge alla flyktingarna dessa förutsättningar? Samtidigt dyker frågan upp, varför kommer så många till just Sverige? Av alla de människor jag mötte under min tid i Pakistan så brukade jag fråga om de kände till Sverige och vad de i så fall visste om landet. Det var få som kände till Sverige men de som visste något brukade svara i stil med ”Ahhh det är landet dit man kan komma och få pengar fast man inte behöver arbeta”. Jag vet, jag generaliserar, jag vet också att jag inte är rasist, men frågan som ställs är relevant, varför väljer man Sverige framför många andra länder?
I alla krismöten som nu hålls i EU förs diskussioner om vem som tagit emot flest flyktingar och hur de ska fördelas. Ingenstans ser jag att förhandlingar förs kring hur kriget ska stoppas i Syrien, det torde väl stå överst på listan? Den vanliga förklaringen är att vi ska förhålla oss neutrala och Syrien måste lösa sin konflikt på egen hand. Guess what?! Om vi tar emot 10 000 flyktingar varje vecka så är konflikten vårt problem, visa handlingskraft!
Här hemma bränns asylboenden upp. Det är vidrigt och framför allt extremt slöseri med mina skattepengar. Boenden måste då skapas någon annanstans. Men ställ frågan, varför bränner folk upp boenden? För att de är rasister? Ja, om du frågar det ena lägret. För att de demonstrera mot politikernas handlingsförlamning säger det andra lägret. Jag tror att båda har rätt. Det finns säkert rasister som bränner boenden i okunskap, men jag tror att många helt tappat förtroendet för politikerna och känner att detta är ett sätt att demonstrera. Inget av skälen är dock acceptabla, det är en brottslig handling.
Men någonstans finns vi som inte bränner boenden, men som ändå känner en oro. Känner oro för vilka förutsättningar vi ger flyktingarna men även för att skolan inte fungerar, att äldre vansköts på äldreboenden på grund av stress och att sjukvården går på knäna. Vi känner en oro för Greklands ekonomi som det helt plötsligt inte pratas om men som upptog all media så sent som i somras. Detta måste hanteras, krisen till trots. Vi vill inte betala ännu mer skatt och få sämre vård, skola och omsorg.
Politiker, visa handlingskraft och lös problemen. Media, sluta polarisera åsikter, det är dags att sluta behandla en stor grupp människor för något de inte är!
