Det går trender fram och tillbaks i barnuppfostran. Psykologer har lika många teorier som det finns psykologer. Mycket om uppfostran handlar om att barnen ska vara delaktiga i beslut redan som små och att för strikta ramar hämmar kreativiteten. Jag ser väldigt stora problem i detta. Inte för stunden när fyraåringen tjatat till sig en kaka till eller när femåringen inte lyssnar på tränaren på sportaktiviteten. Men detta får konsekvenser längre fram. Jag anser det alarmerande att barn inte kan sitta stilla i skolan. Jag anser att det är alarmerande att lärare behöver lägga stor del av sin undervisningstid på att få lugn i klassrummet. Det är alarmerande att svenska barns resultat i skolan dalar och den enda frågan i fokus är höjda lärarlöner.
Ibland har vi fått höra kommentarer hemma som ”i det här hemmet är de lite stränga”, eller ”nej Karin, jag kan gå och säga till barnen, du tar i så”. Jag kan förstå att man säger det lite med glimten i ögat, men jag inser samtidigt att man anser att vi är ganska stränga mot våra barn och jag undrar om det beror på att deras barn aldrig fått en ordentlig tillsägelse. Varför är vi då det som kallas ”stränga”?
För mig är detta inte ett val som baseras på att jag vill vara sträng mot mina barn, det handlar om att jag vill underlätta för mina barn. När de blir större så kommer de i allt större omfattning vara i ett sammanhang med andra människor. Då finns det regler som till exempel arbetstid. Du ska komma i tid. Du får en timmes lunchrast, du ska leverera rapporter till din chef oavsett om du vill eller ej. Detta har jag inte fötts med att förstå utan mina föräldrar förberedde mig för detta i god tid innan jag skulle flytta hemifrån.
Idag ser jag ofta barn som kommer försent utan att ens reflektera över den brist på respekt det är mot andra, de kastar mat vid matbordet bara för att de vill trots att de är fem år gamla. Jag ser barn i skolan som ställer sig upp, går ut under lektionen för att svara i mobiltelefon. Barn som totalt ignorerar när läraren säger ifrån och barn som pratar när läraren håller undervisning.
JAG ANSER att dessa barn aldrig fått lära sig ramar. De har aldrig förstått vidden av det som för dem framstår som oviktig tenderar att påverka andra i dess omgivning negativt.
Min mamma och pappa sa ofta till mig att jag skulle behandla andra så som jag själv skulle vilja bli behandlad. “Det är så det fungerar i ett samhälle där människor ska leva tillsammans”. Hade jag velat att den jag skulle ha möte med kom försent utan att ens be om ursäkt? Skulle jag vilja att när jag förberett en presentation under lång tid, att andra bara sitter och pratar istället för att lyssna? Hade jag velat plocka upp fullt med matrester på golvet bara för att andra tycker det är okej att kasta mat på golvet?
Troligtvis säger de flesta nej på dessa frågor. Jag anser inte att mina barns respekt för andra enbart ska komma genom lärare i skolan eller, vilket vissa
verkar tro, helt plötsligt en dag få detta till sig som en trisslott. Detta måste vi som förälder lära dem från det att de är små.
Genom att ge dem tydliga ramar i livet så kan de känna sig fria att utveckla sin kreativitet inom dessa ramar. De behöver dessutom inte känna sig osäkra på vad de får göra, det vet ju gränserna. De vet vad som gäller och jag uppmuntrar dem och berömmer deras kreativitet. Om de målar en fin teckning så blir jag jätteglad, tackar för teckningen, samtidigt som jag ställer kravet att de måste plocka undan ritsakerna efter sig. Om de är på träning, så ska de lyssna på tränaren och göra som tränaren säger, han har ju ett tänk bakom övningarna.
För det första vill jag skrota begreppet sträng. Bara för att man är tydlig med sina ramar betyder inte det att jag som förälder är kärlekslös och inte överöser dem med kramar. Jag hade önskat att fler föräldrar började uppfostra sina barn, så de kan få njuta av en spännande uppväxt i skolan och med vänner. Då kan vi få tillbaks prestigen i läraryrket, att få arbeta med barn som vet ramar är ju fantastiskt roligt. Dessutom tror jag att vi kan undvika konflikter i samhället, respekt är det viktigaste redskapet för konfliktlösning.
