Oroligheterna i Ukraina och Krim har bidragit till att många politiker pratar om försvaret. När ryssarna flög med sitt stridsflyg nära vår landsgräns förra påsken var det så nära att politikerna nästan kunde vaknat av lätet från flygplanen. Samme ryss promenerade problemfritt in i Ukraina och nu känns ”hotet från öst” inte så långt borta längre. Hur ska vi försöka förstå ”den eviga försvarsdebatten”?
I försvarsbeslutet från 2004 låg fokus på att svenska försvaret skulle ställa om från att hävda våra nationella gränser i Sverige till att vara redo att ställa upp i internationella krigshärdar, för att på så sätt försvara Sverige ”på distans”. Detta beslut var korrekt och inte på något sätt kontroversiellt. Svenska militärer har gott rykte internationellt och arbetar förebyggande. För att kunna genomföra detta arbete beställdes materiel som skulle ta cirka tio år att få fram.
För människan hade detta dock långt större effekter. Här i Skåne bor flera yrkesofficerare som ägnat hela sitt verksamma liv åt att försvara skånska och svenska gränser. De fick nu med helt obetydlig hjälp från ett tafatt officersförbund, gå hem till sin familj och berätta att det nu fanns två val, antingen bli uppsagd på grund av arbetsbrist, eller vara beredd på att lämna sin familj för att verka i ett land långt borta som befinner sig i krig.
Familjen här hemma fick klara sig bäst efter egen förmåga, även om man hade en nyfödd bebis, ett storasyskon som undrar varför mamma eller pappa är borta så länge, bildäck som måste bytas inför vintern och annat sådant som man normalt sett kan planera för tillsammans. Och inte att förglömma den faktiska oron över att ens respektive kanske inte kommer hem i livet.
Man kan hävda att detta är militärens arbetsroll, men på det sätt som detta sköttes så vågar jag hävda att ingen annan yrkeskår i hela Sverige hade tillåtits genomgå denna förändring utan att tillhörande fack hade skrikit så högt att politikerna fått ont i öronen.
Nu är det dock nya tider, nu är det dags att hävda Sveriges gränser igen. Dock har det ju gått tio år sedan materielbeställningen genomfördes, så nu kommer det materiel som var anpassat för en internationell insats. Och här hemma har man lagt ner nödvändig infrastruktur för att hålla verksamheten inom budget. Hmmm, någonstans känns det som ett systemfel och jag kan inte låta bli att tycka att de som förlorat på detta arbetssätt är vi som betalar skatt.
Enligt sunt förnuft, ska man ändra en verksamhet så totalt så får man antingen sluta med det man håller på med för stunden eller så får man mer pengar för att utveckla de nya delarna i verksamheten. Så snälla politiker, gör nu inte om samma misstag som 2004. Så länge kostnaderna för de internationella insatserna fortfarande belastar dagens försvarsverksamhet (och vi inte dessutom ska skicka insatser internationellt, vilket förespråkas emellanåt), kan vi inte rusta upp här hemma och hålla oss inom samma budget. Det kan vi nog alla enas om, och om ni envisas med detta så får vi snällt titta på när ryssen flyger förbi med sitt stridsflyg igen!
