Fri rörlighet inom EU är en tillgång för människor. Att en del människor sedan missbrukar friheten genom att ockupera privata eller offentliga områden kan inte försvaras. I den fria rörligheten ingår inte denna typ av frihet. Det är inte heller mening att friheten ska innebära krav på bostad, mat och sjukvård. Man kan inte heller hänvisa till allemansrätten, där Sverige har unik lagstiftning i världen som ger människor rätt att vistas i naturen och till och med kunna övernatta ett dygn om man inte stör markägaren.
Martin Valfridsson, nationell samordnare för utsatta EU-medborgare gästade Ekots lördagsintervju för en tid sedan och förmedlade det budskapet som ingen politiker i landet hittills klarat av. Det är viktigt att förmedla vad som gäller i Sverige rent lagligt och vilka principer som ligger till grund. Den fria rörligheten gäller men man ska ta hänsyn till lagar och den innebär inte att man kan kräva en massa förmåner gratis. Politikerna har stått handfallna allt för länge och människor har utnyttjat flatheten hos myndigheterna. I korthet kan det sammanfattas att kom gärna hit men se till att ordna bostad och försörjning på egen hand.
Det är plågsamt att se svansen av svenskar som ställer sig på ockupanternas sida – ofta vänster- och miljöpartister.
Men ett land måste ha lagar som alla respekterar, även EU-immigranter, annars blir det anarki. Det går inte att förbjuda armod eller fattigdom med hjälp av lagar. Men grundregler måste finnas som drar gränser över vad som är tillåtet och inte. Civilsamhället kan och gör i sin tur ovärderliga insatser för att hjälpa människor på flykt med det nödvändiga som krävs för dagen. Båda delarna behövs för det goda samhället och de kan inte ta varandras plats. Men då gäller det att båda parter följer spelreglerna.
Behov av brett styre
Vad som behövs nu i Sverige är ett brett styre eller rent av blocköverskridande. Statsministern Stefan Löfvens förtroende på posten har nått bottennivån och hans parti har nått siffror som senast var aktuella när fenomenet Håkan Juholt vars-ledare. Den mannen har nu beslutat sig för att lämna riksdagen. Belöningen för ett gediget uselt jobb? 5,5 miljoner i avgångsersättning.
Det vill säga fram till han fyller sextiofem droppar det ner pengar varje månad. Vem skulle inte vilja avgå med en
sådan fallskärm? När det gäller nuvarande regeringschef är problemet att han lierat sig med två vänsterpartier
– både Vänstern och Miljöpartiet
– och samtidigt pratat om breda lösningar.
Det är en omöjlig ekvation. Löfven har som mål att Sveriges arbetslöshet ska vara lägst inom EU-gruppen. Samtidigt angriper han företagsamheten och tycker att denna grupp ska skjuta till 25 miljarder till statskassan genom höjda skatter och försämrade villkor i allmänhet. Angreppen mot de privata företag som driver verksamhet inom skola och vård har varit intensiv.
Entreprenören Dan Olofsson i Skåne konstaterar att ingen företagare får ihop kalkylen att man skapar fler jobb genom ökade kostnader på jobb och företagande. Samtidigt kommer signaler som antyder att Moderaternas ovilja till regeringssamarbetet retat upp näringslivet. I praktiken
driver M:s ovilja att samarbeta med Lövfen i knäet på Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Sanningen är nog den att Moderaterna just nu har en ledarkris. Vad nya chefen Anna Kinberg Batra vill är oklart. Det går inte längre att skylla på att hon är ny på posten. Hon är nog inte vuxen uppgiften att leda Alliansen. En svårsmält sanning för de troende och en väckarklocka till förändring på sikt
