Det finns ett oändligt antal barnpsykologer som i analys efter analys påvisar vikten av att som förälder alltid vara nära sitt småbarn. Mammans roll framhävs särskilt. Under ungefär ett och ett halvt år kan vi i Sverige vara hemma med våra barn. Under denna tid vågar vi knappt lämna barnen till någon annan ”då mamman och pappan är det viktigaste för att barnen ska känna trygghet”. Det får mig osökt att tänka på hur barn mår runt om i världen. Är amerikanska barn extremt otrygga då de växer upp med föräldrar som ibland måste återgå till arbete efter sex veckor? I länder där större sociala sammanhang tar hand om barnen, känner de sig mer otrygga där? Svaret är nej, barn känner sig ungefär lika trygga världen över, men i Sverige ökar den psykiska ohälsan, både hos barn och vuxna. Är det dags att vakna upp och rannsaka vårt beteende?
Jag tillhör den grupp av mammor som faktiskt vill tona ner vikten av mig själv. Jag vill inte undvika ansvar, jag vet att jag tar ett ansvar för mina barn. Men jag anser att mina barn måste få en större omgivning där de känner sig trygga redan från småbarnsåren, utöver sina föräldrar. Ett barn som aldrig sovit borta kommer inte vid 4 års ålder att helt plötsligt komma på att det vore roligt att inte sova nära mamma och pappa.
Vi lämnade våra barn i fem dagar till mina föräldrar när de var 1 år och 3 månader, respektive 4 månader gamla. Detta för att vi skulle åka iväg på ett bröllop som skulle äga rum i flera dagar utomlands. För många framstod vi som egoistiska. Hur kunde, framför allt jag som mamma, lämna bort mina små barn så länge? Resultatet var glada stimulerade barn, två utvilade föräldrar och trötta, men nöjda mormor och morfar.
Jag är dessutom så egoistisk att jag två gånger i veckan fokuserar på mig och spelar tennis i en timme. Då maken ofta är bortrest har barnen fått lära sig att sitta stilla och titta på. Det har de gjort sedan de var 2 respektive 3 år gamla. Det har gått alldeles utmärkt, och ibland om de missköter sig säger mina tennispolare till barnen. Jag blir enormt tacksam för detta, jag tror ju nämligen att barn måste kunna få tillsägelse från någon annan än mig. Dessutom mår jag som mamma otroligt bra efter en timmes hård träning och goa skratt. Nog inser jag att resultatet av denna timme är positiv energi som sprids till barnen.
Min man ska resa utomlands ett år för att arbeta för fred via FN. Då kommer frågorna, ”hur kan du som pappa resa iväg så länge utan barnen”? Och till mig kommer frågan, ”hur kan du släppa iväg honom?” Jo, vi tycker att det är viktigt att ge barnen perspektiv på olika värden i livet. Att pappa ska åka ut i världen för att säkerställa att andra barn får leva i fred, är den diskussion som står i centrum hemma, snarare än att han ska åka bort. Tryggheten kommer på distans via digitala tekniken och när han kommer hem på ledighet. Samt tillsammans med vänner och familj som blir mer närvarande här hemma.
Måhända är vi i mångas ögon egoistiska, men ibland kommer barnen spontant och säger att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar. I nästa mening säger de att de vill åka till mormor, morfar, farmor eller farfar, eller några av våra vänner, ”de har ju så roligt där”. I helgen ska vår 6-åring åka till farbror i Berlin med farmor. Hon valde äventyret framför att vara med sina föräldrar. När jag sa till henne att vi inte ska ses på flera dagar så svarade hon ”jag kommer sakna dig litegrann men jag vill åka med farmor till min kusin”. Jag blev så stolt att jag höll på att spricka! Tänk att hon känner sig så trygg i att välja äventyret.
Så snälla föräldrar, sluta sätt er själva som föräldrar i centrum, sätt lycka i centrum istället. Otrygga barn är vanligt i Sverige och än vanligare är olyckliga föräldrar. Jag tror att detta kan förebyggas genom att vi som vuxna skapar en lycka i livet även utanför barnuppfostrandet, men då måste vi våga lämna bort dem. De största vinnarna på lyckliga föräldrar är nämligen barnen. Men då måste ni våga släppa taget tidigt, vilket verkar vara svårt för många curlande mammor och pappor i Sverige idag.
