Det politiska kaoset i Sverige rullar på. Det tillhör en svunnen tid då ett eller ett par partier kunde styra och ställa som de ville. Nu gäller det en modern form av kohandel istället. Visserligen kom regeringspartierna och Alliansen överens under julen om att även en minoritet ska kunna regera. Men överenskommelsen fick förkortningen DÖ. Det låter inte bra. Det är en lågoddsare att den spricker innan midsommar eftersom ingen har tolkningsföreträde av partierna och när allt kommer till kritan är det regeringsformen som gäller. Där står inget om att man ska släppa fram minoriteter och att man bara får rösta på ett budgetförslag!
I politiken får ofta företeelser förkortningar. December överenskommelsen döptes följdriktigt till DÖ. Inte vidare hoppfull för något som ska gälla in på 2020-talet. Sedan dök förkortningen AKB upp. En ny terrororganisation?
Nej en ny ledare som heter Anna Kinberg Batra. Då dök en rad föredettingar upp ur sina gömställen och dömde ut både nya ledarinnan och DÖ.
Ulf Adelsohn, Mikael Odelberg, Bo Lundgren, mannen som lyckades få ner Moderaterna till drygt 15 procent efter Carl Bildt och en rad andra spöken ur det förflutna.
Socialdemokraterna har inte heller haft det lätt. Stefan Löfven har inte direkt motsvarat kraven på en stor statsman. Om det som inom idrotten hade funnits en tävling om årets Fair Play skulle han inte ens blivit nominerad i den tävlingen. Han har velat, lämnat felaktiga besked och omgivet sig av en skara medarbetare som inte fyller de mest enkla krav för att sitta i en regering. KTH-forskaren Björn Hasselgren skriver i en debattartikel i DI rent ut.
De senaste månadernas turer med aviserat extraval, inställandet av detsamma och DÖ visar bristerna i regeringsformen. Statsministern bär huvudansvaret för det olyckliga läge Sverige befinner sig i politiskt och drar slutsatsen att statsministern borde välja att avgå.
Löfvens regeringskollega Gustav Fridolin lovade att förändra skolan och komma med nya radikala förslag inom 100 dagar. Inget har hänt mer än en inbjudan till samråd med Alliansen. Där lär han få ge med sig på de flesta punkter.
Miljöpartiet fick sex statsrådsposter i Löfvens regering. Det ångrar han säkert idag. Han har säkert upptäckt att Miljöpartiet är ett vänsterparti långt ut på kanten. Det kan liknas vid en vattenmelon. Grön på utsidan men röd på insidan och lika smaklös. Det har också framkommit i de senaste opinionsundersökningarna att teamet Fridolin och Åsa Romson bidragit till att skapa en negativ bild av partiet. Till och med Mona Sahlin tycker att partiet har förlorat sin pragmatiska hållning när de nya språkrören ersatte Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.
Ovanpå alla andra blåtiror Stefan Löfven fått ta emot spär förre statsministern Göran Persson på med svidande kritik. Det är en alldeles för stor regering med för många statsråd och en väldigt stark representation för Miljöpartiet.
Första tolkningsfrågan av DÖ kommer om inte förr när vårbudgeten ska igenom riksdagen. Sedan dök en av de tre punkterna i DÖ upp ganska omgående när nytillträdda AKB i sitt jungfrutal meddelade att Moderaterna vill ha en utredning om NATO-inträde, stödd av både Centern, Folkpartiet och KD.
I bakgrunden avvaktar Sverigedemokraterna. De hade gärna sett ett nyval men det blir säkert många tillfällen i vår att sätta krokben för Stefan Löfvens minoritetsregering. Som ovanpå allt måste regera med Alliansens budget ett helt år. Vilken såpopera det blivit av den svenska myndigheten som ska styra och regera. Frågan är när DÖ spricker och Löfven avgår?
