I den lokala, politiska ankdammen i Staffanstorp är det oroligt. Alliansen, som har samlat 20 av mandaten i fullmäktige, endast är ett mandat från majoritet och den absoluta makten. Det har dragit ut på tiden av en enda anledning. Det har varit svårt att fördela maktpositionerna inför kommande mandatperiod.
Moderaterna har svårt att smälta förlusten vid senaste valet. Det har gjort att man inte bara har svalt förslagen om positionsfördelningen. Centern fick ordförandeskapet i fullmäktige, det var OK. KD kan inte kräva så mycket med sitt enda men viktiga mandat. Folkpartiet däremot har ställt svårsmälta krav på inflytande. Förhandlingarna har kärvat, det är väl en mild beskrivning.
Naturligtvis är det en prekär situation, som får en kompromiss till lösning. Det där extra mandatet som Alliansen skulle behövt för att styra och ställa saknas den här perioden.
Socialdemokraterna, Vänstern, Miljöpartiet och även SPI har gått i tillfällig koalition och därmed har småpartierna fått inflytande men framför allt insyn i den kommunala verksamheten.
Utanför samarbetsplanerna står Sverigedemokraterna, valets vinnare med fem mandat och därmed vågmästare. De som tog de flesta rösterna från väljare som tidigare röstat moderat. Alla de andra partierna har tagit avstånd från Sverigedemokraterna av en enda anledning – deras främlingsfientlighet.
Nu befinner sig ju Staffanstorp inte i den situationen att det direkt väller in flyktingar i kommunen. Den lilla grupp som fått sin tillflykt här varken syns eller hörs och kostnaden står staten för. Det beror naturligtvis vad det är som man betraktar som invandrare eller flyktingar. Själv är jag från Göteborg ursprungligen, det vill säga invandrare…
Några samtal med Sverigedemokraternas representanter har inte förekommit. Vad har de på agendan för sin kommunala politik, förutom invandrar och flyktingfrågan? Inget märkligt om man tittar på partiets program som kom före valet. Man vill se ett brett samarbete mellan kommunen och polis. När det gäller de äldre vill man att samhället med respekt tar till vara på den äldre generationens erfarenheter och kompetens i samhället. Inom äldreomsorgen ska det upprätthållas god service och ett tryggt boende för de äldre. Det är vad jag ser inget kontroversiellt i dessa påståenden som gör att man inte kan prata med dem i sakfrågor.
Det är nog så att det i långsam takt kommer att gå mot en normalisering. Motsatsen vore konstig. Sverigedemokraterna var inte ett gäng snaggade skinnskallar som tågade in i riksdagen för fyra år sedan. Tvärtom snyggt klädda men försedda med åsikter som de övriga riksdagspartierna tog avstånd ifrån. Idag är de utfrysta av övriga. Så fortsätter det ett tag, Sverigedemokraterna ansluter sig inte till något block och ingår inte heller i riksdagens kvittningssystem, när något vill vara frånvarande.
Men i vissa kommuner har det benhårda avståndstagandet börjat vittra. Genom att valet gick som det gick förekommer idag ett visst samarbete mellan Sverigedemokrater och andra partier. Det blir säkert så i Staffanstorp också, när det handlar om ”neutrala”, kommunala och lokala frågor i framtiden.
I Staffanstorp är det Moderaterna som har störst problem. Från att ensam ha haft makten ska man nu anpassa sig till en ny situation och börja samarbeta och därmed också lyssna på de andra partiernas åsikter. I bakgrunden finns den lokala moderatföreningens ordförande Carl Sonesson. Han verkar som en lokal Don Corleone, en fiktiv Gudfader som styr och ställer i det fördolda. Som vill väl men också förutsätter att folk gör som han vill. Mario Puzos bok från 1969 kanske ger ett förtydligande över den politiska situationen i Staffanstorp. Även om vi inte direkt har någon Marlon Brando eller Robert De Niro i de politiska positionerna för tillfället.
Spännande fortsättning utlovas.
