Innan jag själv blev förälder hade jag en massa åsikter om hur andra skulle uppfostra sina barn. Många gånger fick jag höra ”vänta du tills du själv får barn”, så fort jag hade en åsikt. Nu är jag själv förälder och ser med fasa på den mesighet som kännetecknar denna generations föräldrar. Resultatet av detta ser vi i olika studier och nu borde vi alla enas om att det krävs lite nya tag.
En klok man sa till mig att det barn behöver är ramar och kramar. Det är ju ganska enkelt att ge kramar, det är ju ramarna som är lite jobbigare. Särskilt om man kommer hem efter en lång arbetsdag eller barn nummer två kommer hem med vattkoppor som resulterar i ytterligare en veckas ”VAB” (Vård av Barn), eller om man är skild och har barnen varannan vecka.
Min generations föräldrar är så engagerade i sina barn, de ska aktiveras ”non stop”. Det är träningar, lekland, födelsedagskalas (där det ges presenter för flera hundratals kronor), kompisövernattningar, gympa, aktiviteter i skogen då det är viktigt med frisk luft och så vidare. Allt för att barnen ska stimuleras och man känner sig som en bra förälder. Det är enkelt att skapa system kring dessa roliga aktiviteter. Det som är lite svårare är ju ramarna. Hur ofta låter vi våra barn ”ha tråkigt” för att sedan få utveckla sin egen kreativitet? Hur ofta sitter vi ner och diskuterar respekt med våra barn? Hur ofta övar vi barnen på att faktiskt lyda och respektera oss föräldrar och andra vuxna och få dem att förstå att deras handlingar får konsekvenser. Allt för sällan, menar jag och nu finns det äntligen lite konkret fakta som jag anser stöder mitt tyckande.
Läraren i Höör försökte ett f lertal gånger få pojken att vara tyst så resten av klassen kunde skriva provet. Till slut ger läraren upp och handgripligen tar pojken ur klassrummet. Vad blir resultatet av detta? I min värld hade skolan informerat om händelsen och jag hade skämts över att jag inte lärt min son att respektera lärare och de andra eleverna som skrev provet. Vad hände? Familjen krävde skadestånd från skolan! Jag tycker synd om pojken. Att han inte förstår att respektera läraren är vare sig hans eller lärarens fel, det är föräldrarnas. Vi ska uppfostra våra barn och ge dem verktyg som gör att de kan leva ett så bra liv som möjligt. Att sätta ramar är inte så enkelt, men här kan vi se ett resultat på misslyckandet. Som tur är valde tingsrätten att gå på skolans linje.
PISA-rapporterna ger även de tydliga signaler kring hur svenska barn hanterar respekt. 34 procent av svenska 15-åriga elever anser att det tar lång tid för läraren att få tyst på eleverna i början på en lektion. Genomsnittet i OECD-länderna är 28 procent. Hela 56 procent av svenska 15-åriga elever har kommit försent till lektionen minst en gång varannan vecka. Detta mot genomsnittet i OECD-länderna på 22 (!!!!!!) procent. Detta beror, enligt mig, inte på något annat än brist på respekt och denna respekt borde vi ha lärt barnen i hemmet.
Psykologen Alf B Svensson menar i sin artikel ”Sluta behandla era ungar som kungar” att ett minst lika stort problem som barnfattigdom är bortskämda barn. Han hävdar att bortskämda barn i vuxen ålder får svårare att förverkliga sina drömmar i livet, de får samarbetssvårigheter och har det svårare att leva i ett parförhållande. Att inte bli populär hos barnen när man säger ifrån ”kommer med jobbet” som förälder och om vi kan ha barnens bästa för våra ögon är barnen de stora vinnarna. Kombinerar vi detta med gränslös kärlek och sunda värderingar, kommer våra barn tacka oss i framtiden.
Avslutningsvis vill jag poängtera att det finns massor att göra för att förbättra skolan, förbättra lärare och förbättra barns pedagogiska förutsättningar. Men aldrig förr och förmodligen aldrig mer kommer jag citera popikonen Michael Jacksons texter, men i detta sammanhang borde vi föräldrar titta oss i spegeln och säga ”if you want to make this world a better place, take a look at yourself and then make a change”.
