Sjukvården – en proffsig institution eller en kostnadsineffektiv koloss?

Hur står det till med svensk sjukvård? Många säger bra och många säger kata­strof. Ligger i vanlig ordning sanningen någonstans mitt emellan? Ibland får man den stora förmånen att på första parkett själv utvärdera hur det står till. Själv är jag imponerad över personalens bemötan­de men kritisk i hur resurserna fördelas.

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, gör gällande i en rapport från i höstas att Sveriges sjukvård är bland de bästa i Europa. Gällande medicinska resultat och ur ett ef­fektivitetsperspektiv, där man sätter kvalitet i relation med resursförbrukningen, är Sverige i topp fem. I rapport efter rapport så hamnar Sverige högt på listorna. Samtidigt får vi i media läsa om brister i sjukvården som gör mig mörkrädd. Min förvirring är total. Är det så att media blåst upp en bild av svensk sjukvård som inte stämmer?

Om man gräver lite djupare i rapporten så inser man att ett par viktiga parametrar saknas i undersökningen. Man har valt att inte jämföra hur långa väntetiderna är eller hur patienterna upplever sjukvården. Detta då man anser att värdena är för svåra att jämföra internationellt. Jag anser dock att utan dessa parametrar känns det svårt att verkligen förstå hur det står till med svensk sjukvård. Att vi är duktiga på att få cancer­patienter att överleva är fantastiskt och detta arbete ska fortsätta. Däremot är jag kritisk till hur sjukvården hanterar resurserna för att optimera total kostnadseffektivitet för samhället.

Jag befinner mig själv just nu i vårdkön. Efter en ambulansfärd med vad man trodde var en hjärtinfarkt eller propp i lungan fick jag se hur akutvården fungerar när man befarar det värsta. Denna vård fungerade helt fantastiskt. Allt gick snabbt, beslut fattades strukturerat och en slutlig analys kunde utformas. Det visade sig att jag led av ett gallstensanfall. När nästa anfall kom remitterades jag för operation.

Det som därefter hände upplevdes för mig, en annars helt frisk kvinna som sällan be­söker sjukvården, som surrealistiskt. Efter ganska allvarliga missar i administration och en läkares rekommendation för operation inom två månaders väntetid, omvandlades min väntetid till tio månader på grund av hög belastning. Jag har nu gallstensanfall på daglig basis, vilket försvårar min förmåga att arbeta. Sjukvården vill inte operera mig akut förrän gallblåsan blir infekterad, dock med föresatsen att det blir mer komplikationer till följd av infektionen. Jag vill ju inte vara sjukskriven då jag emellan anfallen inte är sjuk, även om jag i realiteten inte kan planera och utföra mitt arbete på bästa sätt. Dessutom måste mycket av min arbetstid läggas på att sitta i telefonkö till sjukvården, fylla i administrativa papper som sjukvården skickar fram och tillbaks och på sjukvårdens egen uppmaning ringa och klaga på min, även för alla jag talar med inom sjukvården, ohållbara situation. Jag ska nu opereras, i Göteborg! För mig är det fantastiskt att sjukvården kan skicka patienter över landet där man har mindre köer, det är ett bra sätt för att skapa bättre samhällsekonomi. Detta genom vårdgarantin.

Som skattebetalare och som en som vill ar­beta känns dock hela situationen förödande. Och då tänker jag inte på den fruktansvärda smärta jag ha i anfallen, jag tänker på hur kontraproduktivt det är att jag måste bli väldigt sjuk för att jag ska få bli frisk. Mitt sjukdomsförlopp har bedömt kostat samhäl­let tio gånger mer än nödvändigt på grund av ett strukturfel. Någonstans borde den totala kostnaden för samhället finnas i fokus ner på bedömningen av mig som patient. För mig handlar det inte om att komma före i kön, det handlar om att skattemedlen ska användas optimalt. Ett besök och en opera­tion och jag hade troligtvis inte varit mer i kontakt med sjukvården. Jag hade önskat att någon övergripande institution kunde se helheten i vården i vårdcentral, akutvård, specialistvård och rehabilitering och skapa kostnadseffektiva flöden, som inte skulle behöva påverka kvalitén. Tyvärr har min sjukdom gjort att jag kostat samhället mas­sor med pengar. Jag hade önskat att det inte hade behövt vara så.

Karin Nilsson

Ledarskribent i Spegeln