Så kom då en ny finansminister. Den här gången utan hästsvans. Förväntningarna var stora. En ny stjärna som skulle ännu mer förbättra Sveriges anseende ute i världen som ett land som kan hantera sin ekonomi. Men det blev inte så. Istället unkna citat från forntiden. Olof Palmes dukade bord togs fram igen. Det är nog dags för Socialdemokraterna att göra rent bord med nostalgin och satsa på framtidsstrategier som människorna kan hoppas på.
Magdalena Andersson heter hon, politikern som ska se till att Sverige fortsätter på den inslagna vägen och gör Sverige ännu bättre. Det första framträdandet blev inte direkt någon succé.
Hennes påstående att Sverige är under isen och på väg mot det stora svarta hålet när det gäller ekonomin stämmer inte riktigt med verkligheten. Är det något den gamla Alliansen lyckats med så är det ekonomin och man lämnar efter sig ett arv som kräver förvaltning. Magdalena Anderssons slutsatser i sitt anförande är rent skrattretande när hon påstår att av det dukade bordet är frågan om bordet står kvar.
Det finns förmodligen inte någon finansminister i Europa som inte skulle vilja sätta sig vid det ekonomiskt dukade bordet i Sverige. Landets affärer är om man ser till den europeiska finanskrisens, i bra skick. Sverige är inte i samma läge som Grekland, Italien, Spanien eller Frankrike.
Magdalena Anderssons presentation av läget är, som DI skriver, en bisarr svartmålning av Sveriges ekonomi. Det är möjligt att svartmålningen är en form av strategi, om än svårförstådd. Svartmålar man tillräckligt mycket kan det inte bli sämre!
Den enda slutsats man kan dra av Magdalena Anderssons utspel är att skatterna kommer att höjas med dramatiska volymer. Det är ett känt fenomen när Socialdemokraterna av gamla stammen får bestämma. Höj skatten och brandskatta företagen. Då stiger med garanti arbetslösheten och entreprenörerna ger upp och flyttar till företagsvänligare klimat. Alternativet är att öka hastigheten på sedelpressarna eller låna.
Låna bör man kanske göra ändå, men då till framtidssatsningar som infrastrukturen i landet.
Det gjorde grabbarna på 1800-talet – det var bara grabbar då i politiken – när man skaffade kapital till järnvägssatsningarna i Sverige.
Lundabon och nya ministern Karin Svensson Smith drivs av de tankarna när hon vill satsa på höghastighetståg mellan Stockholm och Malmö. Hon är inne på rätt spår. Hon är ny ordförande i det tunga trafikutskottet. Kanske kan hon få fart på de tröga gubbarna som helst f lyger eller kör sina egna bilar när de ska ut i verkligheten. Hon kanske också är påverkbar när det gäller Simrishamnsbanans framtid.
Men Sverige kan inte stanna av i väntan på att den nya finansministern håller på med sina avdukade bord. Det behövs full fart framåt med att stimulera entreprenörer och att skapa förutsättningar för nya jobb. Inga höjda arbetsavgifter och andra pålägg på bördan.
Kanske ska man också fundera lite över varför så många visade sitt missnöje med att rösta på Sverigedemokraterna?
Lokalt har förra mandatperiodens valda hållit sitt sista kommunfullmäktige. Inga stora frågor. En boende på Aspvägen hade ställt en medborgarfråga. Hon vill ha tillbaka ”mattestången” så hon även i fortsättningen kan piska sina mattor. Fullmäktige beslöt i stor politisk enighet att frågan ska utredas närmare av tekniska nämnden. Lokal politik på praktisk nivå. Nästa vecka den 20 oktober samlas det nyvalda fullmäktige och väljer presidium och valberedning. Vem som samarbetar med vem återstår att se. Vänstern gör entré igen och Sverigedemokraterna besätter sina mandat med egna sympatisörer!
