Mitt i allt elände som Sverige drabbats av pratar man vitt och brett om infrastruktursatsningar av stora mått. Det låter positivt. Det är när det ser som mörkast ut man ska höja blicken och när börsen rasar och ekonomin ser bister ut som man ska satsa. Så gjorde man på 1850-talet när Sverige fick sitt järnvägsnät. Det är dags igen nu.
Att det i framtiden bara ska ta 2,5 timme att lämna Stockholm för att nå Lund-Malmö är positivt. Men samtidigt vill staten skyffla över en rad kostnader på berörda kommunen, som spåren ska passera. Det låter oklokt eftersom pengarna ska lånas upp och ingen i landet kan låna billigare än just staten.
Men i alla snabbtågsdrömmar har det varit tyst om de andra tågprojekten, exempelvis Simrishamnsbanan. När moderatledda Staffanstorps kommun markerade för Trafikverket att man ville att järnvägen skulle gå söder om tätorten vid Nevishög fick man som svar ett blankt nej. Järnvägen ska gå genom centrum på gamla läget, punkt och slut. Men samtidigt surnade Trafikverkets planläggare till och projektet har nu planterats i korgen för ”framtida projekt utan årtal. Detta har i sin tur gjort att kommunerna längs banan Sjöbo och Tomelilla surnat till ordentligt.
Att dra banan söder om centrum i Staffanstorp är vansinnigt rent planeringsmässigt. Samtidigt händer inte mycket med den planerade Sockerstan, som ska ge Staffanstorp ett par tusen nya invånare och samtidigt de efterlängtade hyreslägenheterna i storlekar som passar folk som vill ha mindre bostäder i livets olika skeenden. Varför projektet bromsas vet jag inte. Kanske är det kända gamla järnvägsmotståndet som en del moderater har återupplivat?
Om man tittar i övrigt i Skåne har det satsats ordentligt på att bygga ut Pågatågen och en mängt orter har börjat blomma igen. Senast var det Trelleborg som fick spårbunden trafik med framgång.
För Staffanstorp skulle det betyda snabba transporter till både Malmö, Lund och västra Skåne. Staffanstorpsområdet har ett attraktivt läge och än så länge konkurrenskraftiga priser. För exempelvis Sjöbo skulle tågen betyda ett extra lyft. Där finns billiga fastigheter som skulle bli attraktiva om bara kommunikationerna fungerade.
Samtidigt är det nu nästan klart att Lund får sin spårväg.. Men i den debatten som varit kring detta projekt har det inte uppmärksammats att spårvägen faktiskt också ska vara ett regionalt transportsätt.
Docenten i stadsbyggnad Bo Larsson har i ett inlägg poängterat detta. Han påpekar att många ser det som en ren Lunda-fråga. Spårvägens uppgift är ju främst sedan 35 år drygt att vara ett regionalt transportmedel som borde utvecklas i samklang med järnvägen. En light railway som är lämplig för orter som Dalby, Södra Sandby, Staffanstorp, Vellinge, Falsterbo, Bjärred, Löddeköpinge och Höganäs. Sedan 1990 har nio kommuner haft med möjliga spårvagnar i sina planer, inte bara Malmö, Hälsingborg och Lund. Det regionala perspektivet förklarar bland annat Region Skånes engagemang.
Bo Larsson menar att en funktionell och ekonomisk analys av spårvägen måste börja med den långsiktiga, regionala nivån. Hur kan kollektivtrafiken locka över bilpendlare och bäst bli styrmedel för bebyggelsebeslut. Frågan måste avgöras regionalt, inte inom en enstaka kommun.
En sak är säker, debatten om spårbunden trafik kommer att fortsätta och kommer inte att gå spårlöst förbi. Även om en del lokala politiker saknar intresse.
